Artikel-kommentar av
Nils

Ett fantastiskt bidrag till sanningen av juden David Cole. Han blev mycket hårt ansatt av makten för denna skrift och för hans filmer. De mördade honom förmodligen.

Författare: David Cole, Maryland (USA) 1999

Förintelsebluffen i Auschwitz

Innehållsförteckning

0. Inledning
1. Förintelsebluffen i Auschwitz (av David Cole, 1999)
2. David Cole är en avskyvärd förrädare (av Robert J. Newman)
3. David Coles uttalande av den 2 januari 1998

Inledning (hem)

Professor Gunnar Adlér-Karlssson uppgav: ”Jag är väl med­veten om att varje kritik av judiska organisationers beteende omedelbart leder till att man stämplas som antisemit... Trots dessa risker vill jag ändå fördjupa min rädsla för att judiska krav på ersättning av olika slag för det som hände under Hitler kan få de mest förfärliga resultat för judarna själva och, icke minst, för landet Israels existens.” (Gunnar Adler-Karlssson, ”Superhjämornas kamp”, Stockholm 1998, s. IV)

Allt fler självständigt tänkande människor har börjat ifråga­sätta den officiella propagandan. Bland sådana finns framför allt undersökande journalister och ickekorrumperade histo­riker. Men mycket sällan förekommer bland dessa personer även kritiskt tänkande och hederliga judar som har förstått att man med hjälp av lögner inte kommer någon vart. David Cole var en sådan judisk revisionist från Amerika. Hans intresse för förintelsen väcktes av bristen på bevis för i. synnerhet gaskamrarna, i september 1992 reste han till Auschwitz för att själv ta reda på sanningen. Det som publiceras i denna broschyr är en översättning av texten till den första av flera videofilmer som David Cole gav ut efter sin resa.

Hans berättelse väckte en enorm vrede bland sionistiska propagandister som har mycket att förlora om sanningen uppdagas. Dessa åsiktspoliser satte igång en mycket hotfull kampanj mot David Cole. Kampanjens strategi påminner mycket starkt om kommunisternas lögnaktiga och terroristiska metoder. Samma krafter har gjort allt för att hindra att sanningen om kommunisternas illdåd skulle komma fram. Ljög de för oss om 'kommunismen, försvarade och förskönade kommunisterna. Nu försöker dessa belasta nazisterna med så många illdåd som möjligt.

Sommaren 1999 uttalade sig en jude i holländsk TV. Han sade bland annat följande: ”Inte alla tror på oss. Vi måste se till att alla tror på oss så att de kan börja skämmas för något som de aldrig har gjort. Bara om de skäms ordentligt kan vi styra dem.” Ursäkter är inte nog, menar de österrikiska judarna. Man vill hä betalt!

Lita därför aldrig på det myndigheterna hävdar! Tvivla på det som extremistjudama säger! De har alltid ljugit. Kan man verkligen tro att det de nu hävdar är sant? Ta själv reda på sanningen! Bedöm saker och ting på egen hand!

David Coles dokumentärfilmer väckte så starka hatkänslor hos de ledande extremistjudama att år 1997 lade propaganda- och terrororganisationen JDL (Jewish Defense League) ut ett mycket hatiskt brev på Internet, skrivet av Robert J. Newman. Sedan tvingades David Cole göra avbön. Hans uttalande gjordes efter det att hatbrevet hade lagts ut på nätet. Sedan dess har ingen hört ifrån David Cole och därför kan det inte bekräftas om uttalandet verkligen skrevs av honom. I jämförelse med hans tidigare arbete verkar stilen dock avvikande. Det har inte heller bekräftats om detta ut­talande, såvida det är äkta, är frivilligt skrivet eller om det var ett resultat av de förtäckta hoten från JDL och andra judiska grupper. Med stor sannolikhet har David Cole blivit mördad. Men han gjorde en enorm insats genom att leta efter sanningen.

I slutet av denna artikel publiceras både JDL:s hotbrev och David Coles avbön.

Förintelsebluffen i Auschwitz (av David Cole, 1999) (hem)

Det är ett obestritt historiskt faktum att tyskarna under andra världskriget drev ett nätverk av fångläger i Tyskland och de territorier som de kontrollerade. Till dessa läger skickades judar, krigsfångar, frihetskämpar, zigenare och andra män­niskor som ansågs vara fiender till det Tredje Riket. Det största av dessa läger var Auschwitz i Polen. De som hölls fångna i Auschwitz kom från hela Europa och bestod av män, kvinnor och bam. De som kunde arbeta användes som arbetskraft åt den tyska krigsmaskinen. Auschwitz befriades av Sovjetunionen i januari 1945. Men där slutar samstämmigheten.

Efter andra världskrigets slut har vi gång på gång fått höra att många av dessa läger hade en mörkare avsikt - att utföra folkmord på 6 miljöner judar och avrättningen av 5 miljoner ickejudar i gaskamrar. Denna händelse kallas nu "förintelsen". Det största antalet människor skulle ha mördats i Auschwitz. Men vissa menar att dessa påståenden aldrig har bevisats. De hänvisar till bristen på dokumentation, bortsett från de högst tvivelaktiga och redan delvis misskrediterade bevis som lämnades av Sovjetunionen vid Nurnberg-rättegången, den opålitliga karaktären av "ögonvittnens" vittnesmål, av vilka många misskrediterats. Till exempel talar flera före detta fångar, såväl som amerikanska soldater, om att människor skulle ha gasats ihjäl i Dachau-lägret i Tyskland, trots att det numera står klart att ingen gaskammare någonsin användes i detta läger.

Judeförintelsen är en händelse som verkar ha blivit allt viktigare efter krigets slut. Den lärs ut som faktum och accepteras vanligtvis utan frågor. Men hur vet vi om förintelsen egentligen ägde rum? Vilka bevis finns för dem som inte accepterar historien med blind tro? Här behandlas bland annat ett av dessa "bevis", en liten del i ett mycket stort pussel: "gaskammaren" i huvudlägret i Auschwitz.

Denna berättelse handlar om min resa till Europa i september 1992, dit jag åkte för att undersöka lokaliterna för den "slutliga lösningen".

Detta avses inte alls vara slutordet i förintelsekontroversen. Däremot hoppas jag att denna produktion kan bana väg för en öppen debatt som vi väntat alltför länge på. Vad är fakta och vad är helt enkelt krigspropaganda när det gäller den händelse som vi kallar "judeförintelsen"?

Det som kallas Auschwitz har tre delar: Auschwitz I, huvudlägret, en välbyggd inhägnad som fanns som militär­kasern redan före andra världskriget men som ombyggdes av tyskarna när de tog över, Auschwitz II, även kallat Auschwitz- Birkenau, som byggdes under kriget som ett sidokomplex till huvudlägret. Sedan finns även Auschwitz III eller Auschwitz- Monowitz, ett industriområde där många fångar tvingades arbeta.

Auschwitz I är centrum för Auschwitz-turismen. Här ges rundturer varje timme på engelska, polska, tyska och franska. Enligt officiella siffror besöker varje år över en halv miljon människor Auschwitz. Platsen har blivit ett egendomligt tempel, en blandning av grov kommersialism och religiös andakt, med hotell, restauranger, souvenirbutiker och stånd som säljer all möjlig videoutrustning som batterier och kassetter i alla format så att ingen behöver missa en enda bild av den slutliga lösningen.

Detta är ett tempel som kombinerar katolska identitets- och sorgeuttryck med judiska, vilket traditionellt sett har gett upphov till spänningar. Judiska grupper har hävdat att po­lackerna nedvärderar det judiska lidandets betydelse och trots att få öppet talar om det skulle man kunna säga att judarna i väst har försökt att monopolisera Auschwitz som en enbart judisk upplevelse.

Här har vi redan en viktig poäng i vår undersökning av jude­förintelsen, en händelse som tolkas annorlunda på olika håll i världen. Sovjetunionen har alltid betonat ryssars, ukrainares, polackers och andras lidande. Propagandafilmer från Sovjet­unionen efter andra världskriget talar sällan om judarnas roll. Polackerna ger Auschwitz ett katolskt ansikte med alla de vanliga ikonerna. Polska prästers och andra martyrers lidande betonas och försöket att utrota det polska folket är teman som föredras.

Men i Väst-får vi höra en ensidigt judisk tolkning, där icke­judiska offer används mest för att hålla ickejudarnas intresse för förintelsen vid liv genom att man ger dem en viss del i händelserna. Vi får höra att trots att även ickejudar led var det endast judarna som skulle förintas. Denna schism har ofta givit upphov till tvister som fått stor publicitet. Till exempel när ett kloster med karmelitnunnor flyttade till Auschwitz mot många judiska gruppers viljan, och då en utställning i Ausch­witz väckte klagomål för att den inte var "tillräckligt judisk".

Auschwitz’ huvudläger har en ganska enkel uppbyggnad. Ett fyrkantigt taggtrådsstängsel sträcker sig runt flera rader baracker där fångarna bodde, en stor matsal och några överraskningar som vi tar upp senare. Utanför staketet finns SS-högkvarteret som består av två byggnader, samt SS- sjukhuset och en restaurang. Mittemot står den byggnad som kallas "krematorium I", ökänd gaskammare och krematorium. De flesta av barackerna innanför taggtråden har byggts om till museer, och utgör största delen av den vägledda rundturen. De andra barackerna används som arkiv eller kontor för museets anställda. En barack, kvarter 11, har fått stå kvar i ursprungligt skick. Det var lägrets fängelse och kallas nu självklart för "dödens kvarter".

Det är intressant att undersöka vad som visas på rund­vandringen och vad som inte visas. Under rundvandringen visas "dödens kvarter", "dödens mur", som självklart ligger precis bredvid "dödens kvarter", samt en rad utställnings- föremål som bekräftar alla skräckhistorier och visar Auschwitz som en dödsmaskin där fångenskap betydde förintelse.

Men vad visar man inte? Först en byggnad som skulle kunna kallas "livets kvarter", ett jättestort desinficerings- komplex där zyklon B användes dagligen för att bekämpa löss och de sjukdomar de spred. Dessa var de riktiga gas­kamrarna, men deras offer var kläder och madrasser och deras avsikt var att hålla fångarna friska. Förintelseexperter förnekar inte detta, men de föredrar att inte tala om det. Varför komplicera saker? Bortglömd är också lägrets teater, där de tidigare omtalade nunnorna nu bor. De sista bilder som togs i denna byggnad visar pianon, kostymer och en scen där fångarna brukade uppföra sina pjäser. Nuförtiden tillåter inte nunnorna att bilder tas inuti byggnaden. Och till sist har vi Auschwitz’ egen simbassäng, just det - den vackra simbassängen med trampolin och startblock för simlopp låg inom fängelseområdet, bredvid fångarnas baracker. Det hedrar Auschwitz-föreståndarna att de inte försökt ta bort den, men om du vill se simbassängen måste du veta att den finns, för du ser den inte på rundvisningen.

Turister som redan tror på förintelsen och som kanske har känslomässig anknytning till den ges alltså en selektivt censurerad visning fylld med skräckhistorier som avslutas i gaskammaren. Vid detta skede är turisterna beredda att tro på vad som helst och själva gaskammaren är huvudnumret efter två timmars publikuppvärmning. Gaskammaren är objektivt bevis för att allt de hört på visningen är sant, bevis för förintelsen. Men stämmer detta?

Jag reste till Auschwitz i september 1992 för att själv se denna plats som jag läst så mycket om under en längre tid. Jag betalade extra för en personlig guide. Jag fick en guide som hette Elisza, som ger visningar på polska, tyska och engelska. Jag bar min kalott, så att ingen skulle missa poängen att jag är jude. Jag tänkte ställa mina frågor på ett sätt som inte gav någon anledning att tro att jag var revisionist. Revisionister har ju aldrig lyckats få riktigt bra svar av Auschwitz-personalen. Jag ville se ut som en rättfärdig jude som letade efter fakta som skulle övertyga dem som tvivlade på förintelsen. Jag vill påpeka att jag är både revisionist och ateist. Dock är mina föräldrar judar.

Elisza var liksom de andra guiderna tvungen att ta kurser och lägga den officiella informationen på minnet för att bli guide. Detta är en viktig aspekt eftersom de som styr Ausch­witz, till exempel guidernas chef professor Franciczek Piper, lär guiderna att säga saker som de vet inte är sanning. Elisza bara upprepar det hon hade lärt sig. Det är inte hennes fel.

Jag hade videofilmat över fyra timmar då jag började rund­vandringen och ställde en rad svåra frågor. Här behandlar vi endast gaskammaren.

Jag var redan skeptiskt inställd till gaskammarhistorien innan jag kom till Auschwitz. Men för vissa är det ren hädelse att kritiskt undersöka förintelsen. Jag ville främst ta reda på sanningen. Jag vet efter många år av forskning och från andras forskning, att det finns få bevis för förintelsen.

Det enda som finns är "ögonvittnesrapporter" och be­kännelser efter kriget. Det finns ingen bild, ingen plan och inget krigstidsdokument som handlar om gaskamrar där man skulle ha dödat människor eller att det hade funnits en plan att förinta judarna. Och vi kan inte säga att tyskarna förstörde bevisen. Efter det vi hade knäckt den tyska koden kunde vi läsa alla deras hemliga meddelanden, även sådana som kom från Auschwitz.

Nyckeln till förintelsehistorien är att förstå vad de påstådda bevisen egentligen är för något. Allt som påstås vara bevis för förintelsen kan också ha en helt naturlig förklaring. Till exempel påstås dessa utställningsföremål vara materiellt bevis för förintelser. Men vad bevisar högar med människo­hår? Det har bekräftats att alla fångar blev kalrakade på grund av problemet med löss. Detta förnekas inte, så varför skulle det då inte finnas högar med människohår? Sedan finns det högar med kläder och skor: varje fånge fick en uniform när han anlände, inklusive skor, så varför skulle det inte finnas högar med kläder och skor? Detta bevisar inte att någon mördades! Och då litar vi på polackerna och ryssarna som säger att håret och kläderna verkligen kommer från den tid då Auschwitz användes som fångläger. Burkarna med gas då? Ingen förnekar att zyklon B nyttjades för att desinficera kläder och byggnader. Gasen var en av de mest spridda medlen för bekämpning av skadedjur i Europa under kriget. Den fanns i de flesta koncentrationslägren. De tyfusepidemier som spreds genom Europa och även koncentrationslägren krävde nog­granna avlusningsmetoder.

Jean-Claude Pressac medger i sin bok "Auschwitz - Technique and Operation of the Gas Chambers" som gavs ut av Klarsfeld Foundation med avsikt att motbevisa revisionister att över 95 procent av den zyklon B som användes av tyskarna brukades för desinficering. Endast 5 procent an­vändes för folkmord. Och detta påstående kommer från en förintelsetroende!

Vad finns det mer för bevis? De vanliga bilderna av sjuka fångar, som endast bevisar att människor blev sjuka i lägret (och jag påminner er om att ingen förnekar att tyfusepidemier orsakade många sjuk- och dödsfall i lägret). Sedan mål­ningarna... Och bilderna på barn... Men nu börjar det se mörkt ut för den som söker objektiva bevis för gaskammaren. Vissa av bevisen motverkar faktiskt idén. Till exempel har de en av flera flygfoton tagna av de allierade under kriget. Vid förstoring ser man inga människor som blir ihjälgasade eller kremerade, trots att bilderna togs då gasningama skulle ha pågått dygnet runt. Jag behöver inte ens tala om de särskilda pengar som tyskarna tryckte åt Auschwitz-fångarna. Eller att Anne Frank och hennes syster överlevde, trots att det påstods att barn mördades omedelbart när de kom till Auschwitz. De skickades senare till lägret Bergen-Belsen där de dog av tyfus.

Men om vi fick se en äkta gaskammare skulle det trots allt vara uppenbart att förintelsen ägt rum.

Jag stod framför den byggnad som påstås vara gas­kammare och krematorium. Bilder av denna byggnad har visats i en rad böcker som det bästa beviset för att förintelsen verkligen ägde rum. Revisionister förnekar inte att byggnaden fanns under kriget. Vi säger att den var ett krematorium och ett bårhus, som även användes som flyganfallsskydd för SS- truppema i sjukhuset och restaurangen på andra sidan gatan. Auschwitz-personalen instämmer med allt detta, men hävdar att bårhuset senare även användes som gaskammare. De har medgivit att den stora tegelskorstenen vid sidan om byggna­den är en rekonstruktion. Detta är ingen överraskning efter­som den uppenbart inte är ansluten till byggnaden.

När vi går in, ser vi genast varför revisionister har haft så mycket att säga om denna byggnad. Det finns tydliga märken på väggar och golv där tidigare väggar har slagits ut. Lika tydliga hål finns i golvet efter badrumsrör. Vi hävdar att detta rum har varit fem rum, inklusive badrum. Vi tillägger att det inte finns några blå fläckar efter zyklon B på väggarna. Dessa fläckar förekommer efter upprepad användning av zyklon B och finns att se i desinficeringsbyggnaderna. En svag trädörr med en stor glasruta samt en dörröppning utan dörr eller ens gångjärn, leder till krematorieungnarna. Jag bör också nämna ett stort manhål i mitten av gaskammaren. Trots allt påstås byggnaden faktiskt fortfarande visa bevis på kriminell an­vändning: fyra hål i taket med fyra små skorstenar. Man hävdar att zyklon B-kristaller kastades in genom dessa hål. Och de verkar faktiskt inte ha någon annan förklaring. Bevisar dessa hål ihjälgasningar?

Revisionister har hävdat att dessa hål lades till efter att lägret befriades av ryssarna. Då slogs de inre väggarna ned och badrummet togs bort så att rummet skulle se ut som en stor gaskammare.

Då Elisza och jag kom närmare byggnaden, gick vi förbi den galge där Rudolf Höss hängdes av de sovjetiska myndig­heterna år 1947, på grund av bevis om hans brott. Här frågade jag Elisza om byggnadens äkthet.

• David Cole: "Denna byggnad..."
• Elisza: "Krematoriet och gaskammaren."
• DC: "Men detta är en rekonstruktion?"
• E: "Det är i ursprungligt skick."
• DC: "Är dessa hål i taket ursprungliga?"
• E: "De är ursprungliga. Genom den här skorstenen släppte de på zyklon B."
• DC: "Fanns det någonsin väggar här inne?"
• E: "Det var bara ett rum."
• DC "Det fanns inga väggar här?"
• E: "Nej."

Eftersom inget hon kunde säga verkade ha någon effekt på mig, gick Elisza och hämtade en kvinna som var ansvarig för guiderna i Auschwitz-museet. Hon hänvisade mig till huvud- arkivarien dr Franciczek Piper. Jag ställde en fråga till henne i alla fall.

• DC: "Är dessa hål i taket ursprungliga?"
• Guide-ansvarige: "Nej."
• DC: "De har rekonstruerats?"
• G: "Ja."
• DC: "Efter kriget?"
• G: "Efter kriget."

Innan vi går vidare, måste jag berätta något om dr Franciczek Piper, ansvarig intendent och chefarkivarie för det statliga museet Auschwitz. Han var en av de förintelse- experter som år 1989 sänkte det officiella dödsantalet för Auschwitz, tillsammans med dr Yehuda Bauer från Israel. Dr Piper skriver i sin bok "Auschwitz - How Many Perished?" att den gamla siffran från Sovjet, 4 miljoner, är felaktig, och den verkliga siffran ligger närmare 1,1 miljon. Det var ingen liten förändring - ett medgivande att Sovjetunionen överdrev siffran nästan fyra gånger. Denna siffra, 4 miljoner, har varit en del av förintelsehistorien i nästan 50 år. Siffran 4 miljoner bekräftades så sent som 1988 i den officiella Auschwitz-guiden på sidan 19.

Sovjetunionens-särskilda kommission för undersökning av nazistförbrytelser hävdade att "inte mindre än 4 miljoner människor avled i Auschwitz". Den högsta nationella tribu­nalen i Polen uppgav att "ungefär 4 miljoner personer avled i Auschwitz". Enligt den internationella militärdomstolen i Numberg avled "fler än 4 miljoner personer i Auschwitz". Dessa siffror grundas på bevis från hundratals överlevande och experternas undersökningar.

Detta betyder inte bara att felaktig information från Sovjetunionen antogs som fakta i Numberg-rättegången men även att överlevande och experter kan ha fel. Många revisionister tror att den totala dödssiffran för Auschwitz är lägre än 1,1 miljon. Men ingen revisionist kan ändra siffrorna mer än förintelseexpertema redan gjort.

Jag intervjuade dr Franciczek Piper på hans kontor i Auschwitz-museet. I början ville han inte bli videofilmad, men jag förklarade för honom att jag redan hade filmat guiden när hon gav felaktig information och att det därför var nödvändigt att filma honom när han berättade vad som egentligen hade ägt rum. Han gick med på detta. Jag frågade om ändringar som gjorts i gaskammaren.

Franciczek Piper: "Den första och äldsta gaskammare som fanns i Auschwitz I drevs från hösten 1941 till december 1942, ungefär ett år. Krematoriet bredvid gaskammaren användes fram till mitten av 1943. I juli 1943 stängdes krematoriet och liken från Auschwitz I transporterades till Birkenau. År 1944 då de allierade bombade Auschwitz användes gaskammare I och krematorium I som skyddsrum mot flyganfall. Då byggdes fler väggar och en ny ingång på östra sidan i den tidigare ”gaskammaren”. Hålen i taket där zyklon B hade släppts in stängdes igen. Då lägret befriades i slutet av andra världs­kriget, såg gaskammaren ut som ett flyganfallsskydd. För att återställa gaskammaren enligt tidigare bilder tagna från luften togs de inre väggarna från 1944 bort och hålen i taket öppnades igen. Nu liknar gaskammaren den som fanns mellan 1941 och 1942. Men inte alla detaljer återställdes. Det finns till exempel inga gastäta dörrar, men däremot en extra ingång från östra sidan."

• DC: "Gjordes hålen i taket enligt det ursprungliga ut­seendet?"
• FP: "Ja, de byggdes på samma plats som de befunnit sig på. Vi hittade spår efter dem i taket."

Alltså var rummet en gaskammare som senare byggdes om till flyganfallsskydd. Då byggdes de inre väggarna, hålen i taket fylldes igen och en ny dörr togs upp på en sida av gaskammaren. När lägret befriades, togs de inre väggarna bort och hålen i taket öppnades igen, dock togs inte den nya öppningen bort.

Av detta lär vi oss tre saker:

1. Eftersom gaskammaren visas för turister och sägs vara i ursprungligt skick, trots att museets föreståndare vet att detta inte stämmer, handlar det om ett uppenbart bedrägeri. Dr Piper berättar helt lugnt om ombyggnaden, men om det finns något ovanligt med detta, varför ska det då döljas för turisterna? I maj 1992 dömdes den brittiske historikern David Irving till böter efter att han på ett möte i Tyskland berättat precis samma sak som dr Piper uppgivit. Piper kallades som försvarsvittne under rättegången, men domaren lät honom inte vittna, trots att hans vittnesmål kanske skulle ha frikänt Irving. Jag upprepar, om det inte var något ovanligt med ombyggnaden, varför tvinga någon att böta för att han berättat om det?

2. Gaskammaren är inte giltig som bevis i sitt nuvarande skick. Den är inte bevis för gasningar om det inte kan bevisas att byggnaden hade fyra hål i taket och saknade inre väggar, då tyskarna drev lägret.

3. Med tillgänglig information vet vi att det råder två skilda åsikter om själva ombyggnaden. Den officiella åsikten gör gällande att Sovjetunionen och Polen byggde en gaskammare i ett skyddsrum som hade varit en gaskammare. Revisionis- tema tror att Sovjetunionen och Polen skapade en gas­kammare i ett skyddsrum som hade varit ett flyganfallsskydd. Det är de personer som hävdar att det en gång fanns en gas­kammare i byggnaden som har mest att bevisa. Har de något bevis för sitt påstående? Som förintelseforskare sedan flera år är jag säker på, att jag skulle ha sett detta bevis om det fanns något att se. Jag måste tillägga här att de fyra mystiska hålen i taket inte syns på någon av de bilder som de allierade tog från luften under den period då gasningarna skulle ha ägt rum.

Vi kan också ställa följande fråga: om det någonsin fanns en verklig gaskammare i byggnaden, varför togs den ur drift? Nazisterna drev ju Auschwitz som ”förintelseläger”. Dr Piper har svar även på detta. I den polska boken "Auschwitz" skriver dr Piper att avrättningarna flyttades till en ny gaskammare i Auschwitz-Birkenau, eftersom det blev för svårt att hålla gas­kammaren i Auschwitz hemlig för fångarna. Elisza sade detsamma på rundvisningen.

Elisza: "Detta krematorium befann sig bredvid fångarnas baracker. Därför flyttades avrättningarna till Birkenau. Därför byggdes fyra gaskamrar med krematorier i Birkenau."

Med hjälp av en karta ser vi dock att gaskammaren ligger långt utanför själva inhägnaden och döljs dessutom av de tre SS-byggnaderna. Vi får också höra att de dödsdömda kom in från andra hållet och att man på så vis förhindrade kontakt mellan dem och de andra fångarna. Det skulle alltså ha varit möjligt att driva gaskammaren utan att någon av fångarna märkte något.

På ett foto från september 1944 syns Auschwitz-Birkenau. Det enda som står mellan fångarnas baracker och de två krematoriema och gaskamrarna är ett taggtrådsstängsel. Dessutom ligger Auschwitz-idrottsfältet alldeles bredvid gas­kamrarna. Inget doldes för fångarna. När tåget anlände, skulle hela fånglägret ha sett tusentals människor marschera in i gaskamrarna utan att en enda kom ut igen. Då dessa foton släpptes på 1970-talet, motsade de flera ögonvittnesrapporter om hur nazisterna skulle ha kamouflerat gaskamrarna i Birkenau. Pipers argument håller helt enkelt inte.

Vi måste också fråga om det finns några spår efter zyklon B i gaskammarens väggar. Cyanid lämnar ju spår efter sig i hundratals år. År 1988 tog avrättningsutrustningsexperten Fred Leuchter prover på,gaskamrarna i Auschwitz för att ge svar på denna fråga. Han tog prover på de fyra gaskamrarna i Birkenau och gaskammaren i Auschwitz samt ett kontrollprov från en av desinficeringsbyggnaderna där zyklon B användes. Proverna från gaskamrarna visar endast minimala spår av zyklon B, men provet från desinficeringsbyggnaden gav maximala utslag. Rättsmedicinska institutet i Krakow beslöt år 1990 att ta sina egna prover i syfte att motsäga Fred Leuchters upptäckter. Detta gjorde det med dr Pipers hjälp. Proverna gav samma resultat.

Frågan lyder inte längre: "Finns det några spår av zyklon B i gaskamrarna?", utan: "Varför finns det inte några upp­skattbara spår av zyklon B i gaskamrarna?" Jag ställde frågan till dr Franciczek Piper.

• DC: "Varför finns det så få spår av zyklon B i gaskamrarna jämfört med de höga halterna i desinficeringsbyggnaden?"
• FP: "Gaskammaren drevs under mycket korta perioder, kanske 20-30 minuter om dygnet. Däremot användes desin- ficeringslokalen dygnet runt."

Här måste jag påpeka att 20-30 minuter om dygnet skulle räcka till en gasning per dag. Detta motsäger vittnesmål om upprepade gasningar som pågick dygnet runt. Dr Piper lyckas också motsäga sig själv, då jag senare frågar honom hur många grupper människor som gasades ihjäl och han talade om "upprepade gasningar".

• DC: "Hur många grupper människor gasades ihjäl varje dag i krematorium II och III? Vet ni det?"
• FP: ”Det är svårt att säga, eftersom det fanns perioder då gaskamrarna användes flera timmar varje dag. Då upprepa­des processen: gasning, kremering, gasning och kremering...”

Kunde den höga dödssiffran ha uppstått om gaskamrarna användes endast 20-30 minuter om dagen, som Piper först hävdade? Richard Bemstein skrev i New York Times att döds­siffran skulle kräva att gaskamrarna tömdes och återanvändes varje halvtimme. Flera gasningar om dagen i högt tempo var nödvändiga för att nå de höga dödsfalen. Begränsad användning av gaskamrarna skulle kanske kunna förklara bristen på cyanidspår, men motsäger vittnesmål och omöjlig­gör dödssiffran. Begränsade gasningar förlöjligar också på­ståendet att tyskarna ville förinta hela den judiska befolk­ningen.

Medan Piper stöder en del av historien, sätter han en annan del i fara. Förintelsehistorien har blivit en komplicerad balans­gång av bortförklaringar och förintelsens förespråkare föredrar därför att man inte ställer alltför många frågor.

Hade gasen zyklon B någon annan användning än av­lusning (som alla är eniga om) och gasning av människor (som Auschwitz-personalen hävdar)?

• FP: "Den användes också till att desinficera byggnaderna."
• DC: "Desinficerades byggnaderna regelbundet?"
• FP: "Då och då."

Enligt Jean-Claude Pressac användes över 95 procent av zyklon B-gasen till avlusning och desinficering och enbart 5 procent till gasning av människor. Det är märkligt att tyskarna var så noggranna att skydda hälsan på människor som ändå skulle avlivas senare.

Är gaskammaren en bluff eller en sanningsenlig re­konstruktion? Vi måste fråga oss själva: kan vi lita på att Sovjetunionen återställde gaskammaren till sitt ursprungliga skick? Eftersom det inte finns något bevismaterial från kriget som visar de fyra hålen i taket eller som bekräftar att byggnaden någonsin använts som gaskammare måste vi helt enkelt lita på Sovjetunionen och Polen när de säger att de återställt de fyra hålen i taket till sitt ursprungliga skick och rekonstruerat istället för att ha byggt en ny gaskammare.

Har vi några andra exempel på Sovjetunionens pålitlighet vad gäller förintelsehistorien? Har Sovjetunionen någonsin förfalskat förintelsebevis eller använt bedrägeri för att stödja idén? Vi har redan visat hur Sovjetunionen fyrdubblat dödssiffran för Auschwitz.' Var detta bara ett misstag?

Vi kan läsa i guideboken att orsaken till att det varit så svårt att fastställa siffran om de döda var att nazisterna hade förstört alla dokument. Dr Piper upprepade detta.

• DC: "Vem hävdade först siffran 4 miljoner?"
• FP: "Det var Sovjetunionen. Nazisterna förstörde alla dokument."

Men sanningen är att Auschwitz-dokumenten fanns i behåll av sovjetmakten och inte släpptes förrän år 1989. De för­stördes inte av nazisterna. När Sovjetunionen genom åren offentliggjorde sina överdrivna siffror visste det att det hade tillgång till dokumenten. Vi kan även hänvisa till senare misskrediterade sovjetiska anklagelser som stöddes av de allierade vid rättegångarna i Numberg. Sovjetunionen häv­dade att det fanns ångkamrar för avlivning av fångar i Treblinka-lägret i Polen. Denna anklagelse har senare glömts bort. Elkamrama har också glömts. Sovjetunionen hävdade även vid denna rättegång att det var tyskarna som mördade tusentals polska officerare i Katyn-skogen. Sovjetunionen medgav före kollapsen att NKVD var ansvarig för mordet. Men i Numberg hävdade Sovjetunionen att nazisterna hade mutat och hotat människor, så att de lade skulden på Sovjetunionen.

De numera misskrediterade skräckhistorierna och nazis­ternas huvudkrympning och lampskärmar av människohud visades också upp som fakta. Sovjetunionen hävdade till och med att nazisterna hade förintat judar med en atombomb.

Det framlades som faktum att tyskarna hade gjort tvål av judarnas lik. Sovjetunionen visade upp "judetvål" vid Nurn- berg-rättegången. Men idag är förintelseforskare som Raoul Hilberg, Yehuda Bauer och Deborah Lipstadt överens om att dessa anklagelser är grundlösa.

Simon Wiesenthal skrev om "lådor med judetvål" år 1946 i en judisk tidning i Österrike. Lådorna bar bokstäverna R. I. F. (rent judiskt fett). De skulle skickas till Waffen SS. Tvålen var alltså kokad av judiska lik. Varje tysk gladde sig åt att det fanns en jude i varje tvålkaka som på så sätt hade hindrats från att bli en ny Freud, Ehrlich eller Einstein. Det är lätt att tro efter alla djävulska, tvådimensionella nazistskurkar som vi sett på TV och på bio. Tvålhistorien har förevigats i William Shirers bästsäljare "Rise. and Fall of the Third Reich" såväl som i hundratals andra artiklar, böcker, till och med skolböcker. Men dagens förintelseexperter är helt säkra på att det aldrig fanns någon judetvål. År 1981 skrev Deborah Lipstadt, professor i modern judisk historia och förintelseexpert, i ett brev till Los Angeles Times: "Faktum är att nazisterna aldrig använde judars eller andras lik för att koka tvål. Historien var känd under och efter kriget och härstammar antagligen från en skräckhistoria om en likfabrik från första världskriget. Tvål­historien undersöktes grundligt efter andra världskriget och visades vara falsk."

Schmul Krakowski, arkivarie vid Yad Vashem Holocaust Center i Israel, bekräftade i en artikel i Chicago Tribune: "Historiker har dragit slutsatsen att tvål inte gjordes av mänskligt fett. Har någon berättat för Simon Wiesenthal att han har fel?” Och om det aldrig fanns någon människotvål, så var den tvål som visades upp vid Numberg samt vittnesmålet om människotvål falska. Men det råder ingen enighet om tvålhistorien idag. Så sent som 1991 skrev Nat Hentoff i Village Voice att han hade sett judisk tvål med egna ögon. Också dr Piper stöder också fortfarande tvålhistorien.

Förintelseexpertema hycklar när de säger att förintelsen redan har bevisats och att den inte behöver ifrågasättas. Tvål­historien är inte alls det enda som experterna är oeniga om.

Den verkliga myten om förintelsen är att gaskamrarnas existens och användning är väldokumenterad. Det var just bristen på dokumentation som gjorde mig intresserad av förintelsehistorien.

I sin tidigare nämnda bok fördömer Jean-Claude Pressac det som kallats förintelsehistoria av traditionella historiker: "(Min bok) bevisar att den traditionella historien, som till största del baseras på vittnesmål som samlats in efter tidens rådande anda och stympats för att passa en godtycklig san­ning och beströdd med ett fåtal tyska dokument av skiftande värde som saknar anknytning till varandra, är helt bankrutt."

Den judiske professorn (flykting från Europa) Arno Meyer vid Princetown University, skrev år 1989 i sin bok om förintel­sen "Why Did the Heavens not Darken?" följande: "Källor om gaskamrarna är både sällsynta och opålitliga." Meyer skrev också att fler judar dog av naturliga orsaker i Auschwitz än av gasning eller arkebusering. Andra förintelse-experter har kallat denna bok "farlig och ful" och "en perversion av förintelsen".

Med detta vill jag säga att de experter som säger att det inte finns utrymme för debatt om gaskammarhistorien döljer det faktum att de själva ständigt debatterar med varandra. De vet att gaskamrarna inte är väldokumenterade och att mycket av den dokumentation vi äger redan har misskrediterats.

Sovjetiska förfalskningar om förintelsen har dykt upp även på . senare tid, som med rättegången mot ukrainsk-ameri­kanen John Demjanjuk. Den tvivelaktiga domen mot honom för krigsförbrytelser baserades delvis på förfalskat bevis­material från Sovjetunionen.

Vissa förintelseexperter har svårt att förklara vad som är falskt och vad som är äkta. Vi vänder oss än en gång till Jean- Claude Pressacs bok om Auschwitz, en bok som hade till ändamål att motbevisa revisionisterna. Han visar oss en bild av en gastät dörr från en avlusningskammare som Sovjet­unionen felaktigt visade upp som en dörr från en avrättnings- gaskammare. Några sidor senare visar han en dörr som han hävdar är en äkta gaskammardörr och hänvisar till det halvrunda galler som skyddar kikhålet.

Pressac visar upp denna dörr som bevis för att gasning av människor ägt rum. Men hur vet Pressac att även denna dörr inte är en sovjetisk förfalskning? Om vi medger att sovjet­makten ofta fabricerade bevis, hur kan vi då skilja mellan det falska och det äkta?- Jag frågade dr Piper om jag kunde få se denna "äkta" dörr: "I Pressacs bok finns det en bild av en gastät dörr med metallgaller runt kikhålet. Finns denna dörr fortfarande kvar?" Han svarade: "Den finns i ett rum i krematorium I."

• DC: "Skulle jag kunna få se den?"
• FP: "Gå till intendentens kontor och be om nycklarna till krematorium I. Du kan se den genom ett fönster."

Efter intervjun hämtade vi nycklarna till krematorium I och letade igenom varje rum. Det fanns ingen sådan dörr. Ingen vet var den är. Den bara försvann.

Nu kan vi svara på frågan om hur pålitlig informationen från Sovjetunionen var. Vi kan helt enkelt inte lita på de sovjetiska bevisen utan att själva undersöka de verkliga förhållandena. Bevis som ena året kallas äkta kan vara falska året därpå. Bevis som visas upp som äkta kan lika gärna vara en s.k. rekonstruktion. Och om till och med förintelseexperterna inte kan enas om vad som är äkta måste de vara hycklare när de hävdar att gasningama inte kan ifrågasättas.

Idag när Sovjetimperiet rasat samman går det bra att tala illa om kommuniststaten. Men så har det inte alltid varit. Under andra världskriget var Sovjetunionen mer än bara en allierad militärmakt. Dess antinazistpropaganda accepterades av de allierade, eftersom den tjänade deras ändamål. Kommunis­terna i Ryssland och nazisterna i Tyskland förde ett utdraget propagandakrig både före och efter pakten mellan Hitler och Stalin. Både Stalin och Hitler var båda duktiga propagandister. Men idag, när vi ser en tysk antikommunistisk affisch, tänker vi antagligen: "paranoid nazistisk antikommunistisk propa­ganda". Men har vi betraktat en dylik rysk affisch som "para­noid kommunistisk antinazistpropaganda"?

Vi måste förstå att Stalins antinazistpropaganda var lika hätsk som Hitlers antisovjetiska propaganda och att segrama, däribland Sovjetunionen, kunde få sin propaganda införd i historieböckerna som fakta. Alla anklagelser som gjordes under andra världskriget måste undersökas på nytt med tanke på Stalins despotism och KGB:s historia av desinformation och bedrägeri. Denna undersökning måste innefatta anklagel­serna om nazisternas folkmord. Särskilt med tanke på att vi blivit tvungna att lita på sovjetisk information i fråga om Ausch­witz och de andra koncentrationslägren i Polen: Majdanek, Belzec, Chelmno, Treblinka och Sobibor. Om Sovjetunionen överdrev siffrorna för Auschwitz, varför skulle det inte göra detsamma med de andra lägren? Varför skulle man fyrfaldiga Auschwitz-siffran och sedan berätta sanningen om Treblinka?

Även den amerikanska armén var aktiv i propagandakriget. Efter kriget hävdades det att människor gasades i Dachau. Flera propagandafilmer lämnade stöd åt denna anklagelse. "Här hänger kläder från fångar som kvävts i en dödlig gaskammare. De övertalades att ta av sina kläder för att ta en dusch. De fick handdukar och tvål."

Nu hävdas det inte längre att någon dog i en gaskammare i Dachau. Ett klart fall av krigspropaganda. Vi måste tillägga att det var britterna som under tortyr tvingade ett medgivande ur Auschwitz-kommendanten Rudolf Höss innan de överlämnade honom till de sovjetiska och polska myndigheterna. Detta bekräftas i en bok med namnet "Legions of Death" som publi­cerades år 1983. Boken innehåller den brittiske sergeanten Bernard Clarks memoarer. Clark skryter om hur han torterade Höss och hotade hans familj.

Bakom gaskammaren hängdes Höss för att han drivit ett förintelseläger. Men var det en rättvis dom då beviset bestod av ett medgivande som tvingades fram med tortyr och ett ombyggt flyganfallsskydd? Det kanske var rättvist, eftersom Höss drev ett koncentrationsläger där många människor verkligen dog av sjukdom och svält. Men om fängslande av människor på grund av ras är ett brott som fordrar dödsstraff, vad skulle då ha gjorts med våra amerikanska soldater som drev koncentrationsläger för japanska amerikaner i Amerika? Vad skulle vi ha gjort med general Eisenhower och hans soldater som drev fångläger efter kriget där flera hundra tusen till fler än en miljon tyskar dog av sjukdom och svält?

Löjtnant Emest Fisher från flygbrigad 101, och f.d. chef­historiker för Förenta Staternas armé, skrev i sin bok "Other Losses" om dessa läger: "Med början i april 1945, förintade den amerikanska och den franska armén helt nonchalant över en miljon män. De flesta befann sig i amerikanska läger. Eisenhowers hat, som förbisågs av en eftergiven militär byråkrati, skapade ett skräckvälde av amerikanska dödsläger som amerikansk militärhistoria aldrig sett maken till. En enorm krigsförbrytelse."

Det enda som skiljer Auschwitz från de allierades dödsläger var idén om förintelsen, folkmord och gaskamrar. Om vi av­lägsnar förintelserna från Auschwitz-ekvationen kvarstår en tragedi, men inte en unik tragedi - en krigsförbrytelse som även begicks av de allierade under andra världskriget. Därför blir vår fråga om gaskammarens äkthet allt viktigare. Var det en äkta gaskammare eller bara ett skyddsrum som hade byggts om? Och om vi ännu inte fått ett klart svar på denna fråga har jag åtminstone visat att vi har rätt att ställa den. Trots att det inte finns några enkla svar är det uppenbart att detta ämne inte är slutdiskuterat.

David Cole är en avskyvärd förrädare (av Robert J. Newman) (hem)

Han har lyckats hetsa de lättlurade massorna med hat, lögner och bedrägeri. Som en orm slingrar han sig från den ena mörka platsen till den andra och sprider sitt gift bland sina oskyldiga offer.

Han heter David Cole, som stoltserar med sin djävulska sysselsättning: han är fömekare till förintelsen av sex miljoner judar. Cole är en ung judisk man med en ond plan. Han vill ändra historien och förneka dokumenterade fakta. Denne så kallade jude är ett vidrigt och äckligt monster.

Han umgås med nynazistiska brottslingar som utför sina onda uppdrag för Adolf Hitler och som än idag sprider anti­semitism under skepnad av revisionism.

Vilket slags person är David Cole? Är han sjuk? Är han sinnessjuk? Är Cole bara en mänsklig parasit som klänger sig fast vid sina nazistiska vänner och supportrar som stöder hans idéer? Efter all uppståndelse i medierna angående Cole tycker ni inte att det är dags att spola ned denna ruttna, sjuka individ i toaletten med resten av avfallet? En David Cole mindre i världen skulle inte sätta stopp för judehatet, men det skulle förhindra en farlig, parasitisk, smittbärande bakterie från att smitta samhället.

David Cole skrattar åt sitt eget folk. Han känner sig stolt när överlevande från förintelsen lider. Han skrattar och flinar när någon talar om Auschwitz, gaskamrar och krematorier.

Coles förnekande betyder i verkligheten att han förnekar sitt eget folk. Han avskyr det faktum att han föddes till världen som jude. Men utöver allt annat är hans förnekande ett gigantiskt brott mot mänskligheten.

Detta vedervärdiga kräldjur är värre än Julius Streicher och Josef Goebbels. Han är uslare än de var, ty han är jude! Denna avskyvärda ”människa” är en nynazistisk förrädare som sålt sitt eget folk.

Ett ont monster som han förtjänar inte att leva på denna jord. Alla nyhetssändningar om Coles liv endast när hans sjuka ego och visar upp hans depraverade livsstil. Cole är en vidrig psykopat som måste stoppas!

Ordet ”revisionist” är en direkt förolämpning mot det judiska samhället, mot dem som överlevde förintelsen och minnet av de sex miljoner som mördades. Det är i synnerhet en föro­lämpning mot oss judar som försöker bekämpa dessa elaka nazister som förnekar förintelsen.

På samma sätt som vi ska göra oss av med detta monster, Cole, måste vi också avlägsna ordet ”revisionism" från våra ordböcker. Detta hemska ord måste helt och hållet elimineras, liksom Cole. Det finns ingenting att argumentera om den saken. Det krävs inga fler debatter, bara eliminering av de personer som förnekar förintelsen.

Cole är en sjukdom, en gräslig abnormitet som sprider sig som cancer. David Cole används och manipuleras av ny­nazisterna för att propagera för deras hatkänslor.

Han är en judisk marionett för män som Ernst Zundel, Brad- ley Smith, Willis Carto och alla vit-makt-anhängare, nazist- älskande mordlystna brottslingar och skurkar. De skulle gäma vilja att alla judar gasades ihjäl och kremerades som i Tre­blinkas brinnande ugnar så att bara glödande aska blev kvar.

Denna värld blir en bättre plats när alla judehatare och hetsare mot judarna har försvunnit, särskilt den illvilligaste av dem alla, David Cole.

JDL vill veta var förintelseförnekaren David Cole håller hus. Den som ger oss hans riktiga adress får en penningsumma som belöning. Kontakta oss via e-post om du har information om var vi kan hitta David Cole.

David Coles uttalande av den 2 januari 1998 (hem)

Med detta uttalande vill jag förklara mina verkliga åsikter om förintelsen. Alla som följt ämnet vet att jag mellan 1991 och 1994 var välkänd inom revisioniströrelsen som en judisk ”revisionist”. De jsenaste tre åren har jag inte haft något umgänge med denna rörelse, sedan jag förstått att jag haft fel och att den väg jag tog i livet varit självförstörande och skadlig för andra. På grund av skammen över vad jag gjort med mitt liv och min vilja att lägga det bakom mig har jag tillbringat de senaste åren utan att tala om min tid i revisioniströrelsen.

Dock har jag under dessa år av tystnad förstått att jag inte gjort tillräckligt mycket för att uttala mig klart och tydligt om mina åsikter idag.

Jag hoppas innerligt att detta uttalande förklarar detta.

Jag vill berätta att jag inte längre tvivlar på att nazisterna använde gaskamrar i ett försök att föröva ett folkmord på Europas judar under andra världskriget. I både östra och västra Europa mördades judar i gaskamrar som använde giftiga gaser som zyklon B och kolmonoxid (i Auschwitz användes zyklon B). Bevisen är överväldigande och omöjliga att betvivla.

Nazisterna hade för avsikt att döda samtliga judar i Europa och den slutliga dödssiffran för detta försök på folkmord var sex miljoner. Omfattningen av detta brott var unikt och får aldrig glömmas.

Under mina fyra år som förnekare plågades jag av hat och äckel mot mig själv. Detta uppmärksammades av mina kritiker. Faktiskt var detta självhat uppenbart för de flesta, men jag själv var för blind för att se det. Jag angrep mitt eget folk med det hat som jag kände för mig själv. Jag trodde på pseudohistoriskt nonsens och idéer och slagord som verkade intellektuella men i själva verket var tomma. När mina ögon slutligen öppnades, tack vare flera goda och fina vänner som vägrade ge upp även när jag var som värst, blev jag förskräckt över vad jag gjort. Jag ville fly och aldrig se tillbaka, men nu förstår jag att jag är skyldig att ge de människor jag skadade ett djupt avståndstagande av mina tidigare åsikter. Jag måste också be om förlåtelse, inte bara de människor jag retat upp och familjen och vännerna jag skadade, utan även de överlevande från förintelsen som förtjänar medlidande och respekt, inte att återigen göras till offer.

Därför vill jag ödmjukt och uppriktigt be alla ovannämnda människor om förlåtelse. Förlåt för det jag gjorde, förlåt för all skada jag orsakade!

Jag måste också påpeka att mina ”dokumentärfilmer” mellan 1991 och 1994 endast var videofilmat skräp, fyllda med självhat och pseudointellektuellt nonsens. Mina media­uppträdanden var generande. Mina blanka ögon, mina tvivel­aktiga resonemang och det sätt jag talade i cirklar då jag uppträdde på pratshower borde ha gjort det uppenbart för intelligenta tittare att denne man inte hade något grepp om verkligheten.

Jag har hört att Bradley Smith fortfarande använder en av mina videofilmer som reklam på olika universitet. Därför vill jag påpeka att videon säljs utan mitt samtycke. Jag fördömer videofilmen och anses den värdelös. Bradley Smith är ingen historiker och förnekande är inget historiskt ämne. Studenter bör söka på annat håll om de vill ta reda på fakta om förintelsen. Till dessa föreslår jag böcker som Hilbergs ”Destruction of the European Jews”, Yamls ”The holocaust”, och Dawidowicz’ ”War Against the Jews”. Dessa böcker lämnar korrekt information. Om ditt skolbibliotek inte har dessa böcker, ska du begära att det beställer de nämnda böckerna. Strunta i alla ”David Cole”-videofilmer - de är bara bluff!

Jag vill tacka för chansen att kunna göra detta uttalande. Uttalandet gjordes frivilligt, utan hot, rentav med glädje, till Irv Rubin från Jewish Defense League som jag hoppas ger uttalandet största möjliga spridning. Detta uttalande är den mest aktuella och sanningstrogna sammanfattningen av mina åsikter och ersätter alla mina tidigare skrifter, filmer eller uttalanden. Jag hoppas att det inte längre råder någon för­virring om mm åsikter. Tack för att jag fick förklara detta!

David Cole